Under några sommarveckor 2011 befinner sig poeten Johannes Anyuru i Aten, i väntan på att resa med Ship to Gaza. Han går under palmerna och känner döden brusa i världen och kroppen, han hör tårgasen väsa över natthimlen och rösterna ropa på de ockuperade torgen. I takt med att det blir allt tydligare att fartygskonvojen aldrig kommer att lämna grekisk hamn växer en dokumentärpoetisk berättelse fram om ett Europa som balanserar mellan det politiska spelets cynism och de befriade torgens utopi, om en enda lång strand som vi alla sitter vid. Ett minne av en civilisations sista båtar. [Elib]

Det fetaste är här i början innan trummorna och det kommer, nu när det är pianot bara, som det långsamt rämnande Thelonious Monkljuset i minnen, eller som ljuset på andra avlägsna platser: månen Europas oceaner, åttiotalet, Icke-Schengen ... det är någon sampling, fyra toner bara, som liksom faller övervarandra, brli-kling-bli-kling, inget mer, och ändå hinner den som är sist kvar gråta för alla de andra? Kanske ... Keep It Real, från Jamals första album, det är Erick Sermon som har proddat tror jag -Du tyckte mycket om den i alla fall, när du levde Brli-kling-bli-kling: det är fred. Sen kommer trummorna, som är kriget, och rösten, som också är krigetJohannes Anyuru slog igenom stort med debutdiktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, där han använde Iliaden som ram och resonansbotten för sin skildring av det samtida Sverige. Med sin andra diktsamling, Omega, är formen friare och tonen mer personlig. Utgångspunkten är han själv, hans eget liv flätas samman med ett större mänskligt sammanhang och medvetande.Omslagsformgivare: Frans Carlqvist [Elib]

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.Hon menar att hon kommer från framtiden.Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater. [Elib]

Han är en ung man som sitter i en fängelsecell i Zambia. Hur har han hamnat där? Vilket kommer att bli hans öde? För inte så länge sedan var hans högsta dröm att en dag få bli pilot i Ugandas flygvapen. Allt såg så lovande ut. Han hade fått komma till Grekland för att utbildas på den Hellenska Flygvapenakademin i Dekelia, strax utanför Aten. Men så, den 26 januari 1971, nås han av beskedet att det skett en statskupp i hemlandet. Idi Amin har gripit makten. Kort därefter ställs samtliga ugandiska flygkadetter inför ett ultimatum. Amins statsapparat har skickat ett flygplan för att hämta hem dem. Det är i den stunden han fattar sitt livs viktigaste beslut: att hoppa av och söka asyl i Grekland. Efter det går inget som han tänkt sig. Han saknar att flyga, finner ingen mening i tillvaron, och förtvivlad tackar han ja till att åka till Lusaka i Zambia för att ta anställning som besprutningspilot. Men så fort han anländer i landet arresteras han och placeras i en cell. Snart blir han varse att han ska utvisas, men de säger inte vart. Om de skickar honom tillbaka till Uganda kommer han att åtalas för landsförräderi, om de skickar honom till Europa kanske han inte ens släpps in. Han är på flykt, han är statslös - han kämpar för sitt liv. Johannes Anyuru har skrivit en spännande och stark roman om sin pappa. Han som en gång satte allt på spel för att till sist hamna i Sverige för att inleda en ny tillvaro. En bok om personligt mod och om hur ett enda beslut kan omforma ett helt liv - och en skildring av hur en dröm att flyga kan skälva rakt in i en människokropp. [Publit]

Förvaret är ett slutet rum där livet bevakas och språket bryter samman. På Förvaret verkar Migrationsverkets tappra riddare. På förvaret förvaras Utlänningen, dömd att deporteras ur landet enligt Utlänningslagen [Elib]

"Jag försöker få överblick över det jag under åren har formulerat om skärningsytorna mellan estetiska praktiker och politik, och om de existentiella förkastningssprickor som öppnas där. Pojkarna spelar fotboll på grusplanen, i en tromb av damm och solljus, och kommer in i lägenheten täckta av smuts. De verkar ibland nästan tyngdlösa när de springer i ytterdörren. Det är tre månader sedan Rakmat Akilov dödade fem människor, däribland en ung flicka, med en lastbil på Drottninggatan i Stockholm. Det är sex år sedan Anders Behring Breivik mördade barnen på Utøya i Norge. Vi glömmer, minns. Mäter och mäts. Det är året före ännu ett riksdagsval. Enligt de senaste opinionsundersökningarna drömmer var femte svensk om ett land där människor som jag och min familj inte finns. Jag tycker mig ibland kunna känna hettan från ugnarna blåsa längs marken, i det torra sommargräset. Det är i slutet av tiden. Det är i tidens början. Jag lyfter upp min dotter på mina axlar. Jag vet att det inte går att mäta tiden utan att förändras." Johannes Anyuru Av tekniska skäl har texten "Väggarna" utgått i e-boksutgåvan. [Elib]

Det är natten före nyårsafton och över Hisingen faller ett regn av brinnande pappersflygplan. Francis ser dem lösas upp till eldflagor och blåsa bort över höghusen. Han är hemma nu. Skulle jag dö under andra himlar följer Francis, en ung konstnär som haft stora framgångar men som fått allt svårare att uttrycka sig. Det är som om han bar på en välvande sorg inuti, bara ett hav av vinande sand. Han vill hela tiden vara någon annan, någon annanstans, i en annan stad. I Madrid träffar han Nina, som också är konstnär. Hon har något som Francis alltid har sökt, även om han inte kan sätta fingret på exakt vad det är. Johannes Anyurus första roman handlar om den längtan efter mening som ropar genom varje sommar och varje liv. En poetisk men ändå hamrande klar och enkel berättelse om kärlek och vänskap, om att söka något livsnödvändigt och samtidigt jagas av sin egen skugga. Johannes Anyuru slog igenom redan med debuten Det är bara gudarna som är nya, 2003. Hans senaste bok, diktsamlingen Städerna inuti Hall, nominerades 2009 till Augustpriset och möttes av hyllningar från en enig kritikerkår. Med sin debutroman visar han ännu en gång varför han är en av våra mest uppmärksammade yngre författare. [Elib]

Städerna inuti Hall är en bok om den lilla, vassa metallbiten som snurrar längst inne i varje stad. Det är en bok om det artificiella, om nylon och polymerkedjor, om värde och värdelöshet. Om lag som inte vill vara lag. Om att inte orka se andra i ansiktet. Men det är också en bok om Aenas som besöker underjorden och möter Roms hela ättelinje; tusentals generationer av kejsare och mördare. En bok om hegemoni och ändlös makt. Om ett tusenårsrike av tv-apparater och polisbilar. En gång var det en bok skriven på hundra hotellrum. En man låg på en parkbänk och drömde en bok - den stora, trötta boken, telefonkatalogen över de döda. En bok om dem som försvann. Om lapparna som satt upptejpade i busskurer, i mataffärer, i hissen: Har du sett vår son? [Elib]