Berättelsen utspelar sig under en tågresa genom 1980-talets Sovjetunionen. På väg mot Ulan Bator med transsibiriska järnvägen delar en ung kvinna kupé med en man som är på väg till ett bygge. Under den flera veckor långa resan berättar han hårresande historier om sitt liv och sitt land, Sovjet.

Leena Krohns roman Borttappat (Kadotus) i översättning av Carita Bernstein. Finska Leena Krohns nya roman handlar om en kvinna som tidigare arbetat på pantbank men nu arbetar på en hittegodsmottagning kallad Borttappat. Hit kommer människor av skilda slag med sina märkliga fynd. Bokens skruvade stämning har jämförts med både Franz Kafkas och Jorge Luis Borges lika underliga berättelser. Under de dygn eller veckor som romanen utspelas pågår en kulturfestival i den finska stadens stora park. Kanske är det de kulturella aktiviteterna som drar fram figurer i dagsljuset som annars hade hållit sig undan. Kompromisslösa, egensinniga personer med avancerade projekt på gång och med föremål omkring sig som bringar förundran. "Man säger att saker inte är levande. Så tänker inte jag. Jag tror att allting lever, bara på olika sätt. Allt som finns till har sitt eget liv och sitt eget öde och därför måste även saker behandlas varsamt." Leena Krohn har tilldelats en lång rad litterära priser, bl a Finlandiapriset. Hon är översatt till tjugo språk och fick nyligen sitt genombrott i USA med den 834-sidiga utgåvan The Collected Fiction som hyllades av kritikerna: "Det här är stor litteratur. Otur för oss att vi först nu upptäcker den." LOS ANGELES TIMES "Världen ställd på huvudet, i en sprucken knivskarp spegel." BERLINGSKE TIDENDE "Vad funderar du på, flicka? Kom det bubblor i nagellacket? Eller funderar du på om också du har en uppgift i den stora världsordningen, och kommer du någonsin att få något annat till stånd med dina smala, solbruna fingrar än bara tweets och whatsapps och smileys och LOL och OMG OMG OMG?" Romanen Borttappat av Leena Krohn i översättning av Carita Bernstein. ISBN 978-91-7742-568-7. Mjuka pärmar med flikar, högkvalitetspapper, sydda ark, 144 sidor.

Stark roman om en mor som begått ett oåterkalleligt misstag, en far som inte hittar vägen ur sin sorg och en dotter som har det alltför smärtsamt att minnas. Aurelia står på tröskeln till genombrottet när kultregissören ger henne huvudrollen i sin pjäs. Samtidigt ligger Aurelias far på sjukhuset. Moderns telefonsamtal vill Aurelia inte besvara. Vad hann fadern berätta före insjuknandet? Och vem följer Aurelia och vet mer om allting än hon själv?

En naken och nyfiken blandning av resebrev och dagbok i långdiktens form, skriven 1968 och utgiven året därpå. Saarikoski skriver om människorna han möter, om fester och frukostsmörgåsar och deliriumanfall, om Jesus och Che och en värld som står i brand. Detta är Saarikoski när han är som bäst: pratig och dråplig, privat och politisk, stimulerad och exalterad.

Tänk om allt inte går som för Anne på Grönkulla – att man bor någonstans på landsbygden, vallar getter och får och har ett stort hus, tjockt hår och massor av barn? Tänk om det istället blir så att katten äter grädden och mjölken surnar i kannan? Om man hittar sig själv i en lägenhet med en madrass på golvet och en krukväxt som enda sällskap. Om man just har skrivit en bok och allt skulle bli annorlunda, men plötsligt har alla andra kvalitetssoffor och äkta makar, och nu måste vi gå, säger de? Tänk om man hade väntat sig något annat än denna tystnad överallt?Saara Turunen skriver syrligt och rakt om ett år i en romandebuterande författares liv. Om konstnärskap och om längtan efter erkänsla, om stunder av förlust och det underliga med att vinna, om förväntningar och verkligheten som alltid går sin egen väg.

Ett konstverk förstörs utanför ett nygrundat fotograficentrum. En journalist gräver i ett märkligt dödsfall. En prisbelönt roman med enbart tomma sidor verkar ha något med saken att göra.Den internationella konstmarknaden, läkemedelsindustrin, en ockult brottsorganisation - i romanen Planet Fun Fun vävs ett tätt mysterium, genomsyrat av konspirationsteorier och opålitliga ledtrådar.

Det är snart sommar, och på en balkong i Helsingfors ligger en kvinna i trettioårsåldern. Hon måste komma över sitt ex, skaffa ett jobb och få igång den där spiralen av positivt tänkande som alla pratar om. Hon arbetar som frilansjournalist, men befinner sig i en yrkesmässig återvändsgränd. Utan egen familj har hon inte mycket att erbjuda familjesidorna, hon är inte längre strax över tjugo och förstår sig inte på unga. Hon har dessutom redan använt sitt "äldre som ger råd till yngre"-kort: hon har skrivit om hur man får bättre självförtroende, hur man slutar att leva på sina föräldrar och hur man låter bli att bevaka antalet följare på Instagram. Råd som hon själv borde ta till sig av. I sommar blir det nog bättre är en försiktigt hoppfull, men inte överdrivet optimistisk, humoristisk roman om en kvinna som hellre äter chips och dipp, drömmer om sitt ex och vattnar blommorna, än tar tag i sitt liv.

April 1995. Arsim är 22 år och nygift, student vid Pristinas universitet i Kosovo. För att kunna ta sin universitetsexamen ligger han lågt; fientligheten mot albaner är omfattande på denna plats, i denna tid. På ett kafé möter han en ung man som heter Milos, som är serb. Den dagen förändras allt för dem båda, och inom en vecka uppnås två milstolpar i Arsims äktenskap: hans fru meddelar att hon är gravid med deras första barn och han inleder ett hemligt parallelliv. Efter denna febriga inledning får Arsims och Milos affär ett abrupt slut i och med krigets utbrott, som tvingar Arsims begynnande familj på flykt utomlands, medan den ängsliga Milos dras in i en mörk, nedåtgående spiral, som fångas i kaotiska dagboksinlägg. Många år senare deporteras Arsim tillbaka till Pristina, efter en fängelsevistelse. Han är ensam och utan hopp, verkligheten som han känt den är i spillror. Det får honom att ifrågasätta sitt tidigare liv i grunden. Vad var det egentligen som hände honom, som hände dem? Hur mycket kan man utstå, och förlåta? Sammanslingrad med deras historia är myten om en demonisk orm, Bolla: den övernaturliga berättelsen ger Arsim och Milos ett språk för att reflektera över vad det är de en gång hade. På lysande prosa och med precis iakttagelseförmåga har Pajtim Statovci skapat en obönhörlig roman om begär, förödelse, intimitet och om krigets skilda fronter.