"Det sägs att äppelkärnan måste ha passerat en komage innan den kan gro", säger Kurt-Egon. "Jag låter ju korna beta här bland äppelträden efter slåttern, så vem vet?"Ryktet stämmer: fotografen Lars-Olof Hallberg har hört att det i Urshultstrakten i Småland fortfarande finns några få odlare som driver ängsfruktsodlingar på samma sätt som i början av 1800-talet. Nu står han mitt ute på en äng med en av dem.Runt Åsnen och Ivösjön, på gränsen mellan Skåne, Blekinge och Småland, har det länge odlats äpplen. Ängsfruktodlingen var en uppfinning som gjorde att bönderna förr kunde utnyttja sin mark dubbelt: de ympade sina träd högt upp på stammen för att kunna slå ängen under dem med lie och sedan släppa korna på efterbete fram till äppelskörden. De ädla äppelsorterna ympade de in på vildapelstammar som frösåtts i ängsmarkerna.I 2000-talets rationella Sverige är ängsfruktsodlingarna på väg att försvinna. De kräver för mycket manuellt arbete. Gamla fruktsorter som Holländare, Astrakan, Grågylling, Urshults Kungsäpple och Husmodern kan snart komma att skördas för sista gången. Men ängsblommor, till exempel orkidén Jungfru Marie nycklar, växer inte i kala äppelodlingar där träden står på raka led.Kurt-Egon och hans äppelodlarkollegor vägrar konstgödsla och försvarar den biologiska mångfalden med varje arbetstimme de lägger på sina ängsfruktodlingar.Lars-Olof Hallberg, som tidigare gjort böckerna Den siste bonden på Tämmesboda och Gården på fjället, har än en gång med kamera och bandspelare dokumenterat ett svenskt kulturarv i elfte timmen. Han har följt de sista ängsfruktodlarna runt Åsnen i ungefär tjugo år och berättar också om Per-Anders Almén som just har tagit över sin far Göstas odling. Kan en hel yrkestradition föras vidare av en enda person? [Elib]

"Är du törstig?" Stig räcker spannen till fotografen Lars-Olof Hallberg. Det är Lars-Olofs första besök på Tämmesboda, den småländska arrendegården där syskonen Berit och Stig Aronsson bor sedan nästan sextio år. Hästen Rallaren har just druckit två och en halv spann, och nu är det fotografens tur - om han vill.I ett Sverige där jordbruk alltmer kopplas samman med stordrift och EU-bidrag lever Berit och Stig enligt bondepraktikans tideräkning, utan el och rinnande vatten, men med djuren och stenarna som vänner. Fotografen Lars-Olof Hallberg har under tio år följt Berit och Stig i deras arbete - lieslåttern på ängarna och vinterkörningen i skogen, vårbruket och potatisplockningen. En och annan välförtjänt rast har han också fångat med sin kamera.Han har med naturfotografens skarpa blick och med en stor kärlek till det gamla kulturlandskapet och dess människor dokumenterat ett jordbruk som sköts som på 1940-talet, men som genom förändrad lagstiftning och ökade krav på lönsamhet blivit omöjligt. Den siste bonden på Tämmesboda tvingas till slut sälja sin häst och skicka de fem korna till slakt. Över 300 000 svenskar har redan mött Berit och Stig i den uppmärksammade fotoutställningen "Tolfte veckan - minne av ett landskap", som visats på länsmuseer, konsthallar och bibliotek. [Elib]

"Ryssarnas afresa härifrån är skrifven med järnstil i våra hjärtan. Gud förskone oss och våra barn ifrån sådant elände, så att veckan i augusti är de mäst ängsliga dagar jag har genomlefvat i världen." Så skriver sjubarnsmodern Sara Lisa Näslund i Bygdeå om sin hembygd i slutet av augusti 1809 då övre Norrland var ockuperat av den ryska armén. Den svenska armén hade kapitulerat i Kalix redan i mars samma år och kungen Gustav IV Adolf hade avsatts i en statskupp. Det var en dramatisk tid i svensk historia. För civilbefolkningen i norr blev 1809 ett nödens och dödens år. Sjukdomar, fattigdom och hunger drabbade många och först i november upphörde ockupationen. K-G Bergström är själv född i en by utanför Kalix och har i många år intresserat sig för människornas umbäranden under ockupationen. På ett gripande sätt beskriver han hur människorna drabbades av ryssarnas framfart men också av betungande krav från den svenska armén. [Elib]