Ulrika Harmsen var strax över 40, hade man och tre barn och arbetade som speciallärare när hon ramlade olyckligt på jobbet. Fallskadan orsakade en hjärntrötthet som inte ville gå över. Läkarna var förbryllade och utredning efter utredning gjordes utan att man förstod vad det var för fel. Under tiden var Ulrika sjukskriven och tvingades inreda ett tyst rum hemma där hon kunde återhämta sig efter aktiviteter som tidigare hört till vardagen, som att åka och handla eller hämta barnen i skolan. Men den 15 april 2020 kom beskedet hon aldrig hade väntat sig att få höra: Du har drabbats av Alzheimers sjukdom.Allt blev svart den dagen och Ulrika sögs in i ett mörker av depression. Fanns det ens någon mening att leva vidare när hon ändå skulle dö, förr snarare än senare? Och samtidigt hade hon en familj och tre fina döttrar som älskade och behövde henne. För dem ville hon kämpa vidare. Men hur får man tillbaka livsglädjen när man vet att sjukdomen bryter ner en och gradvis gör en sämre för varje dag?Ulrika Harmsen berättar öppet och ärligt om hur det är att få diagnosen alzheimer i ung ålder, om att tvingas berätta det värsta för sina barn och om att hitta redskap i vardagen för att hantera sjukdomen. Det här är historien om att få en dödsdom, men också om att hitta lusten att leva igen.[Bokinfo]

En kort tid efter sin 50-årsdag fick Renée och hennes make Peter Miretoft beskedet från läkaren: Renée har drabbats av Alzheimers sjukdom. Detta är berättelsen om en makes kamp för att förstå att hans älskade hustru sakta men obönhörligt glider bort i den fruktade sjukdomen. En bok som vänder sig till alla anhöriga till människor som drabbats, för att hjälpa dem att bearbeta sin sorg.

Vad är en människa värd utan sina minnen? Våren 2020 tar coronaviruset sig in i samhällets alla vrår och SvD-journalisten Annie Reuterskiölds mamma bor på ett demensboende. Efter en tid kommer beskedet att mamman smittats av sjukdomen och Annie bestämmer sig för att göra upp med de svåra minnen som har skapat ett inre avstånd mellan dem. Hon tar på sig ett uppdrag – när du dör ska jag vara nära. Men hur gör man det? Hur kommer man nära någon som inte längre kommer ihåg? Jakten på närhet skapar nya frågor om hur minnet fungerar, och varför Annie som är frisk också har glömt så mycket. I sökandet efter svar blottläggs en stor kärlek genom den märkliga insikten att mammans demenssjukdom också har varit läkande.

Det första Markus Schulz tänkte när han fick diagnosen var om den var ärftlig. Kunde hans numera vuxna son också drabbas av den ökända motorneuronsjukdomen? Det var en lättnad när läkaren tittade ut genom fönstret, pekade på en slumpmässigt utvald kvinna och förklarade att risken var lika stor att hon, som någon annan, skulle få ALS. Orsaken till varför just Markus insjuknade vet ingen. Var det alla år vid kärnkraftverket i Oskarshamn, för många öl eller överdriven stress i tillvaron? Grubblandet har följt honom under åren sedan diagnosen hösten 2016, och även om han ibland faller ner i djupa hål är Markus är inte en person som ger upp. I denna bok delar han med sig av sina tankar kring sjukdomen, men bjuder också på färgstarka inslag från sin ungdoms hippieresor i Asien och barndomen i Tyskland. Samtidigt blickar han mot framtiden med hopp och ett stort engagemang för såväl aktuella samhällsfrågor, i synnerhet klimatförändringen, som att hitta ett botemedel mot ALS. Det är en resa genom tiden som bjuder på toppar och dalar, men samtidigt en berättelse i nuet, för att leva med ALS handlar om att ta en dag i taget. Förhoppningen är att denna berättelse ska öka förståelsen för hur det är att leva med en obotlig motorneuronsjukdom, ge stöd till andra i samma situation och skänka tröst till anhöriga. När Markus började skriva på boken rörde hans fingrar sig mer eller mindre obehindrat över tangentbordet. Den sista punkten satts med hjälp av ett högteknologiskt ordbehandlingsprogram som svarar på små rörelser av en markör fäst på författarens glasögon.

När Ann Zacharias var 18 år och gifte sig med Sven-Bertil Taube, skrev skvallerpressen spaltmeter om deras kärleksrelation. Det gick så långt att de tvingades ställa in sitt planerade bröllop i Paris och gifta sig i smyg senare i Sverige.  I den här boken berättar hon livfullt och målande - om sina passionerade och ibland stormiga kärleksrelationer och sin karriär som skådespelare.

I sin självbiografi skildrar Anna sitt brokiga liv med humor och värme som få. Naket och öppet berättar hon om sin relation till pappa Ingmar som till en början var mycket ansträngd. Mot slutet av hans liv når de ändå en slags försoning. Och de får ett fint samarbete under inspelningen av Fanny & Alexander.

Intelligent, modig, rolig som få och lite halvtokig – i en underbar blandning. Marianne Mörck blev folkkär efter rollen som mamma Birgitta i tv-serien "Bonusfamiljen" men har en lång karriär bakom sig som skådespelare, regissör och sångerska. I sin självbiografi, skriven tillsammans med Stina Jofs, delar hon med sig av sorg och drömmar, förgörande kärlek och himmelsk ensamhet. Hon bor i en säng som heter Bismarck, skäms över människans ondska och längtar till Nepal. I hela sitt liv har hon slagits för att få vara sann mot sig själv. Som nyfödd lämnades hon till ett barnhem och adopterades av sjökaptenen och hans hustru vars högsta dröm var att hennes dotter skulle gifta sig med en Volvodirektör. Så blev det inte. Sannerligen inte.

En hyllning till Sverigefinnarna, det duktiga, kunniga, viljestarka folket. Ett angeläget inlägg i debatten om äldrevården, om folks rätt till värdiga liv, trots sjukdom och ålderdom. Om den förfärliga sjukdomen Alzheimers, om vanmakten och hjälplösheten när nära glider bort och om rädslan att själv drabbas (bokens namn), om vikten att vattna sina rötter och förvalta arvet. Om att komma hem.