1947 är en bok som i den personliga krönikans form vill pejla inte bara ett givet års händelser, utan också hur de processer som sätts igång och är i rörelse då i högsta grad är aktuella i vår egen tid: Palestinafrågan, deklarationen om de mänskliga rättigheterna, begreppet folkmord, feminismen och minnet av Förintelsen. Elisabeth Åsbrink är journalist och författare, född 1965, bosatt i Stockholm och Köpenhamn. Hon medverkar som skribent, recensent och krönikör i Dagens Nyheter och även i dansk press.2011 utkom hon med boken Och i Wienerwald står träden kvar. Boken tilldelades Augustpriset i fackboksklassen 2011, Dansk-svensk kulturfonds kulturpris 2013, samt Rychard Kapuscinski Award för bästa litterära reportage 2014.Hon har tidigare givit ut Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen 7:3 och morden i Malexander 2009, samt BLÄCK – tatueringar hud minnen 2010, tillsammans med fotografen Björn Abelin. [Elib]

Femhundra brev från Wien, prydligt sorterade efter årtal, ombundna med snöre och förvarade i en IKEA-kartong. Adressaten var Otto, en judisk pojke som tretton år gammal ensam kommit till Sverige från ett Österrike som alltmer präglades av nazisternas maktövertagande 1938. Ottos föräldrar blev kvar i Wien och bevittnade den tilltagande terrorn mot den judiska befolkningen. Breven till Otto visar hur deras vardagsliv hela tiden kringskärs. De försöker hålla modet uppe, både på sig själva och på sonen, de gläds åt att han har nått friheten, men samtidigt lyser sorgen och saknaden igenom. De sista brev Otto får har avsändaradressen Theresienstadt – hans föräldrar skulle aldrig återvända. I Sverige hamnade storstadspojken Otto på landet, i gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Med tiden fick han arbete som dräng hos familjen Kamprad på gården Elmtaryd i Agunnaryd. Mellan sonen i huset, Ingvar, och Otto uppstod en stark vänskap. Samtidigt var Ingvar Kamprad aktivt engagerad i nazistiska organisationer och en stor anhängare av fascisten Per Engdahl. Hur kunde detta hänga ihop? Med utgångspunkt i detta unika brevmaterial ger Elisabeth Åsbrink en personlig och engagerad skildring av den svenska stelbentheten och räddhågsenheten under andra världskriget och visar hur anti-semitismen genomsyrade samhället. Intervjuer med Ingvar Kamprad gjorda 2010 ger relief åt hennes berättelse. [Elib]

Övergivenheten är en roman om en familj, om tre kvinnor och tre städer, som bygger på Elisabeth Åsbrinks egen familjehistoria. Det är en fängslande berättelse om kärlek, emigration och mänskligt liv i hatets skugga.

Elisabeth Åsbrink är en av våra mest mångsidiga författare, och rör sig utan ansträngning mellan reportage, krönika, sakprosa och skönlitteratur. Oavsett genre, löper samma röda trådar genom hennes arbete - frågor om minne och glömska, om att vara kvinna och att vara man, om konstens frihet och ansvar och om tidens gång. Tack och hej leverpastej är en samling av kortare texter som har varit publicerade i olika sammanhang, som förord till bokutgåvor, som debattinlägg och krönikor i dagstidningar och tidskrifter. Om att vara vän med ett geni (Lars Norén), om ett broderi fyllt av hakkors eller om svensken som fredsskadad: ämnena är både vidöppna för tolkning och bjuder motstånd, argumentationen både road och skarp. Detta är Elisabeth Åsbrink i kortformat. Men som vanligt når hon fruktansvärt långt. [Elib]