Den vanliga föreställningen om Florence Nightingale är att hon var en självuppoffrande ängel i människogestalt. Hon har kommit att representera manssamhällets dröm om hur en kvinna som agerar utanför hemmets slutna sfär borde uppträda – vara tyst, blygsam och absolut ointresserad av pengar. De som utformat historien har gjort om henne efter sina egna behov, något som blivit många starka kvinnors öde. Florence Nightingale (1820–1910) blev känd som Damen med lampan, sjuksköterskan som räddade tusentals brittiska soldaters liv under Krimkriget i mitten av 1800-talet. I sin bok hävdar Åsa Moberg att Florence Nightingale var motsatsen till det som myten har förvandlat henne till. Hon var en stridbar samhällsdebattör med glödande intresse för ekonomi och statistik, administration, kvinnofrigörelse, teologi, fi losofi och försedd med en knivskarp formuleringsförmåga. Hon stred för ljus, frisk luft, god och nyttig mat och skönhet i sjukvården – och för goda löner till sjuksköterskorna! Historien om Florence Nightingale, så som den verkligen utspelades, är en på alla plan fantastisk historia. [Elib]

Våren 1968 är Åsa Moberg tjugo år gammal. Hon bor med den sjutton år äldre dokumentärfilmaren Tor-Ivan Odulf i ett litet hus i Vita bergen utan rinnande vatten. Gymnasiet har hon hoppat av - livet kan inte börja fort nog. Åsa har bestämt sig för att bli textilkonstnärinna. Över världen drar ett ungdomsuppror fram. När Gunnar Myrdal i Dagens Nyheter skriver att de unga borde gå ut i strid i Vietnam i stället för att demonstrera hemma sätter sig Åsa Moberg vid skrivmaskinen. I mars det året publiceras hennes första artikel på Aftonbladets kultursida. Texten är en uppgörelse med de äldres självgodhet och gör henne omedelbart till en röst för en ny generation.Alltsedan sin första artikel har Åsa Moberg haft en närvarande och ständigt nyfiken blick på samhället och kulturen. Hon tog strid mot kärnkraften, var sexrådgivare på Vecko-Revyn och översatte Simone de Beauvoirs Det andra könet. I Livet rör hon sig mellan livets ljus och mörker. På sitt eget öppenhjärtiga sätt berättar hon om familjen och barndomen, kärleken och politiken, åren på Aftonbladet, och om 1968.Åsa Moberg är journalist, översättare och författare till ett flertal böcker, bland annat Adams bok (med Adam Inczèdy-Gombos), Kärleken i Julia Anderssons liv och Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten – En bok om kärnkraft. Hon är en välkänd debattör i frågor som miljö, psykiatri och sjukvård. [Elib]

Trodde du att striden om kärnkraften var över? Den har knappt börjat. Med katastrofen i Fukushima i färskt minne, och med en generation av reaktorer som börjar knaka i fogarna, är frågan om kärnkraftens framtid akut. Ändå är handlingsförlamningen total bland svenska politiker – inför valet hörs till och med visioner om att bygga nya reaktorer. Åsa Moberg, som länge varit med och drivit det svenska kärnkraftsmotståndet, lyfter i sin nya bok upp kärnkraften som en av våra mest brännande samtidsfrågor. Vad ska vi ta oss till med våra åldrande reaktorer? Och hur kunde vi hamna i en situation där en extremt dyr och livsfarlig energikälla betraktas som billig och klimatsmart? Med vass penna och stor sakkunskap går Åsa Moberg till botten med kärnkraftens smutsiga historia, och visar varför det är hög tid att gräva ned alla kärnkraftsplaner för gott. Åsa Moberg (f. 1947) är journalist, författare och debattör. I samband med folkomröstningen 1980 blev hon en av landets mest välkända kärnkraftsmotståndare. [Elib]

Äntligen har Nina Broman brutit med sin familj. Hon bor i en etta i Solna, är engagerad i FNL-grupperna och har precis fått praktikplats på den nystartade modefirman Lao-Tse. Kläderna som ritas av de tre kvinnorna symboliserar allt det som Nina Broman längtar efter: frihet, konst, sex och, mest av allt, en ny tid. Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 är en tidskapsel som på ett häpnadsväckande sätt tar oss tillbaka till det ikoniska året: dess stämningar och drömmar, dess instängdhet och mörker. Nina Bromans radikala krets av kulturarbetare och aktivister har tagit sig an uppgiften att befria det arbetande folket. Men bland Nina och hennes väninnor, vem är egentligen ofri? Snart är det 1968 utkom första gången 1984. I ljuset av metoo-upproret är det omöjligt att inte läsa boken som en föregångare till vår tids stora feministiska debatt. Åsa Moberg är journalist, översättare och författare till en rad böcker, bland annat Simone och jag och Adams bok. 2017 kom hennes mycket uppmärksammade memoarer Livet. [Elib]

Det brukar framhållas att kvinnor har lättare än män att upprätthålla nära vänskapsförhållanden. För män handlar det om att göra saker tillsammans, ställa upp när det gäller och hjälpa varandra praktiskt. För kvinnor är det självklart att nära vänskap också innebär att man berättar om sitt privatliv. Vad är då väninneskap – ett ord som inte ens finns? För att försöka besvara denna stora fråga har Åsa Moberg samlat exempel ur sitt eget och åtta nära väninnors liv. Några av väninnorna har funnits med sedan barndomen, andra har tillkommit senare i livet. Vi möter bland andra Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg och Amelia Adamo. I fritt flödande och mycket spontana intervjuer diskuterar de väninneskapets natur. Samtalen tar bland annat upp hur väninneskap uppstår och utvecklas, hur det kan tyna bort, vilken roll avund spelar och vad som kan hända i den komplicerade relationen med tre väninnor. Det blir en varm, tankeväckande och mycket personligt hållen diskussion kring vad som binder kvinnor samman. "Det är sårigt, det är humoristiskt och det känns väldigt äkta... En sak är säker: Med Väninnorna och jag fyller Åsa Moberg en lucka i svensk bokutgivning." Norrköpings Tidningar "Väninnorna och jag" bärs i hög grad upp av Mobergs kloka väninnor som generöst delar med sig av sina vänskapserfarenheter. Moberg är en duktig lyssnare, men bidrar också själv med stor öppenhet i samtalen och visar därmed också på vänskapens komplexitet när hon yppar sin osäkerhet och sårbarhet." Hallandsposten "En underhållande, lärorik bok med många intressanta infallsvinklar" Ingalill Mosander, Aftonbladet [Elib]

Simone och jag är en bok om kvinnor och män, om självständighet och beroende, om kärlek, svartsjuka och skam och om hur djupt böcker ibland kan beröra. Det handlar om Åsa Moberg och Simone du Beauvoir och om deras döda män. Om två starka, modiga kvinnor som över generations- och kulturgränser förenas av att de båda underkastar sig en älskad men dominerande man. Simone och jag är ett klokt och utelämnande dubbelporträtt av en författare och hennes läsare där Åsa Mobergs egna erfarenheter speglas och får perspektiv i ljuset av Simone de Beauvoirs liv och verk. Simone och jag är, förutom biografi och självbiografi, också en fyllig och lättillgänglig introduktion till en av vår tids verkligt stora och inflytelserika kulturpersonligheter. Åsa Moberg är född 1947. Hon är författare, frilansjournalist, bildkonstnär och översättare. Simone de Beauvoir (1908-1985) blev bl a genom boken Det andra könet (1949) en förgrundsfigur inom den moderna kvinnorörelsen. Tillsammans med livskamraten Jean-Paul Sartre var hon en av existentialismens ledande tänkare. [Elib]

Nyskrivet förord av författaren och kritikern Åsa Moberg till En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir. Om En familjeflickas memoarer: Simone de Beauvoirs självbiografiska essä En familjeflickas memoarer berättar med intimitet och stor klarhet om hennes uppväxt i en borgerlig fransk familj i början av förra seklet. Om hur de Beauvoir revolterade mot familjens och samhällets förväntningar på henne, genom att gå sin egen väg med intellektuella och existentiella ambitioner som var socialt otänkbara för en ung kvinna på den tiden. [Publit]

Åsa Moberg lyckades säkert under sin tid som kolumnist på Aftonbladet höja den genomsnittliga blodtrycksnivån på åtskilliga i vårt land, men hon fick också många att le åt hennes kvicka angrepp på väletablerade institutioner. Åsa Moberg hyser nämligen ingen respekt för auktoriserade auktoriteter, och hon ger ofta nya kritiska perspektiv på företeelser som vi brukar ta för givna eller håller för sakrosankta (ett fint och svårt ord som Åsa Moberg förmodligen inte gillar).I sin debutbok från 1969 skriver hon om parodiska rättegångar mot amerikanska desertörer, om knark, om sex i cellofan, om pressgrannar – alltifrån Lektyr till Ignis, Svenska Eldbegängelseföreningens branschorgan. Hon börjar skolan på nytt och går på ett ovanligt ruskigt museum, hon besöker Skärholmen och träffar hemmafruar som inte alls känner sig hemma, hon synar polisutbildningen, hon diskuterar kulturskribenters bruk (missbruk) av svårbegripliga ord.Anteckningsblock innehåller alltså kåserier och debattartiklar, okonventionella, fräna, roliga. [Elib]

Depression är en folksjukdom, men hur ska alla anhöriga finna hjälp och stöd?Det finns oändliga mängder kunskap, också hos behandlare och ansvariga myndigheter, om hur viktigt det är att lyssna till de anhöriga. Gång på gång betonas vikten av ett gott samarbete mellan psykiatrin och de sjukas sociala nätverk. Ändå fungerar detta samarbete sällan bra i praktiken. I Vara anhörig beskriver Åsa Moberg, författare till den mycket uppmärksammade Adams bok (såld i 32 000 ex), med utgångspunkt i enskilda fall och lokala vårdformer, olika förhållningssätt för patienter, anhöriga och närstående. Här finns också berättelser om nytänkande och fungerande vårdformer. Depression är den vanligaste psykiska sjukdomen i Sverige. Det handlar om en folksjukdom: 500 000 människor i Sverige äter antidepressiv medicin, även om den vetenskapliga grunden för sådan behandling är osäker. Förändringar i vården är nödvändiga och för det behövs gemensamma mål. Att de anhöriga glöms bort är bara som det brukar vara, även om depression är en sjukdom som i hög grad påverkar alla närstående. I en värld där de psykiatriska diagnosernas antal tycks tillväxa i ungefär samma takt som mängden människor med psykiska lidanden. Sker allt detta diagnosticerande på bekostnad av det stöd, som behövs för att människor med psykiska funktionshinder och deras anhöriga ska klara vardagen? Det tror författaren och samhällsdebattören Åsa Moberg. 1900-talet var det århundrade när de sjukas, "brukarnas", röster började höras. 2000-talet måste bli den tid när de anhöriga äntligen tas på allvar, skriver Åsa Moberg i Vara anhörig.Ur innehållet:·Att söka hjälp·Vård som fungerar·Olika anhörigperspektiv·Diagnoser·Psykos·Föräldrakraft·Att vara förälder till en ätstörd flicka·Psykisk sjukdom och missbruk·En mamma om tiden efter ett självmordOmslagsformgivare:Sara R. Acedo [Elib]

Åsa Moberg föddes i Piteå 1947, växte upp på Lidingö och flyttade 1965 till Vitabergsparken i Stockholm. 1969 blev hon en del av gröna vågen och har sedan dess bott i svenska utkanter i Uppland, Dalarna och sedan 2003 i Skåne. Hon blev uppmärksammad som ung krönikör i Aftonbladet revoltvåren 1968, en fast anställning som upphörde efter strider om kärnkraften vid folkomröstningen 1980. Hon återkom som frilans 1986, med daglig tv-kritik, inlägg på kultursidorna, hos kvinnoredaktionen och på sidan "Personligt" i söndagsbilagan. Hon tycker fortfarande att en stor fördel med en kvällstidning är att där finns plats för hela verkligheten. Listan över tidningar och tidskrifter som hon medverkat i är lång. I mer än tio år skrev hon krönikor i SKR:s tidskrift Dagens Samhälle, nu i Helsingborgs Dagblad. Hon förekommer också i Dagens industri och tidskriften Balder. Har vi råd med männen? innehåller texter från hela hennes liv som skribent, med återkommande teman som kvinnokamp, kärnkraft och psykiatri. [Elib]