I Eva Runefelts poesi är stillheten en trakt. Hennes nya diktsamling "Ur världen" kretsar kring det vardagligt levande – skiljt från de döda på ett sorgset men inte uppgivet sätt. Med känslig tydlighet skriver Runefelt fram en tillvaro som är lättigenkännlig men samtidigt helt ny, en tillvaro där gränserna upplöses och där syltburken i jordkällaren är lika full av liv som sädesärlan med sin vippande stjärt.Kan du återuppstå om jag andaspå det du skrev före döden?Dessa simpla silhuetter, överstrukna,utbytta, stadigt stående, hurlåter jag när du läser mig?

Dikterna i Magnus William-Olssons nya samling "Inget är alltid för sent" handlar om vår tid, om politik, sanning och frihet i de sociala mediernas, övervakningens och raseriets era. Men också om begär, åtrå och åldrande, om att leva med de redan döda och de ännu ofödda. Sapfos grekiska och Alejandra Pizarniks spanska och Beyoncés engelska är bara några av de språk som klingar strax under dikternas yta.

En mamma dör och dottern tvingas ta hand om det som blir kvar. Huset och trädgården, räkningarna som fortsätter att komma, tavlor och schampoflaskor. Och så lådorna med sådant som sparats från den egna barndomen. I sin första diktsamling skildrar Lisa Zetterdahl hur det kan vara att i olika faser av livet skiljas från sin mamma. Som flicka när stallet lockar, och som vuxen när döden kommer.

Birgitta Lillpers skriver platsens poesi, och aldrig mer så än i Kälda, som både beskriver en högst konkret källa dit man går och hämtar vatten, dit djuren kommer för att dricka och källan som metafor, att ösa ur. Kälda handlar också om att nöja sig med det som finns, här, rätt under näsan. Den är både sinnligt och sinnrikt, en naturlyrik som gör poesin även till en naturupplevelse.

Varför kastar vi oss ut när vi kan falla in är den centrala fråga Eva Ribichs nya diktsamling kretsar kring. Härligheten kan närmast liknas vid en existentiell resa, som tar läsaren från de skavande frågorna till de första trevande svaren. Från en allmänmänsklig vilsenhet till ett försök till en annan, ny början, där en större närvaro är möjlig. Härligheten är Eva Ribichs åttonde diktsamling.

I Jordlöparens bok undersöker Thomas Tidholm vårt förhållande till naturen men också naturens ambivalenta förhållande till oss. Denna underbara tankebok om konst och natur tar med läsaren på en lika poetisk som förbryllande vandring genom historien och biologin.

Få svenska poeter besitter som Rolf Aggestam förmågan att se det stora i det lilla, det lilla i det stora; att veckla ut hisnande tidsbrunnar ur vardagliga ögonblick där tiden liksom upphör att finnas till, samtidigt som den visar sig i sin fulla längd. I sin nya diktsamling rör sig författaren med kompromisslös nyfikenhet mellan så vitt skilda ting som tryckpressar, kaféer, musik och gamla vänner. Allting hänger samman, om inte i rum så i tid, vad nu det kan vara …

Återliv utgör den tredje delen i en trilogi som inleddes med Skapelsen och fortsatte med Kvällens frihet. Vad som kunde kallas Skapelsetrilogin börjar i den oavslutade skapelse som kräver sin fortsättning av oss alla. Den går vidare i den friare, ofta hänsynslösa kreativitet som flera tonsättare, författare och konstnärer utvecklar i livets slutskede. Och den fullbordas i en samling återliv av skilda slag. Än spränger Egon Schiele sig ut ur sin kista i målningen Uppståndelse . Än bryter Sor Juana de la Cruz en av det spanska språkets största poeter, kallad den första feministen den tystnad kyrkan tvingat på henne. Än fortsätter den oförskräckta journalisten Marie Colvin, som stupade för en kpistsalva nära Homs, sin gärning inkarnerad i djärva kolleger: Artiklarna skrivs mot uppdragna knän, /postuma bidrag, / tunga av mull och mod, / till det stora sviktande minnet. Man kunde se dessa skilda teman sammanfattade i dikten Det uudslukkelige , ägnad Carl Nielsens symfoni om det ohejdbara liv som tvingar sig fram också ur krigets gyttja och död: Och vinden föds i det gråa gräset / som långsamt, obevekligt blir grönt. Om Skapelsen skrev den tongivande spanske kritikern Martín López-Vega i El Mundo: Skapelsen bekräftar intrycket att vi står inför en av de viktigaste poeterna i vår tid.

Efter den uppmärksammade debuten Tolvfingertal återvänder Gabriel Itkes-Sznap med en samling dikter som utspelar sig i en vardag där närheten till barnen är lika närvarande som bibeltexten, rädslan lika akut som uråldrig, körsbärsträden blommar på hösten och husflugorna invaderar hemmet med död. I bilder som rör sig mellan det helt bestämda och helt ovissa tecknas en rå men skimrande existens. "När ett träd växer ur stammen på sin döda förälder heter det "kadaverföryngring" på tyska blir till ett stackmoln om dagentill en påse om natten i påsen finns en lunga i lungan en skära att skära i ljus"

Solen syns överallt, från alla håll, i Elis Monteverde Burraus diktsamling. Någonstans mellan promenad och psykos, lika otvunget som strängt, lika vårdslöst som fyllt av omsorg, tar dikterna form – en poesi som inte är lycklig bara för att den är ljus.

De älskande speglar sig i rymdens kärleksliv, söker vårda sin alltmer trasiga relation. I en stuga på landet växer dikter fram ur skörhet och laddningar, blomstrar med sommaren. Det lilla och det stora får plats på kartan, från myrstackens myllrande till kometernas uppträdande på himlavalvet. Emellanåt anländer brev från den säregna modern. För dottern är hon den starkast lysande kometen.