Ida är ensamstående mor till Silje och barnpsykolog, till henne kommer föräldrar för att få hjälp med att förstå sina barn, ibland bara för att få dem att överhuvudtaget tala. Men Ida känner sig alltmer pressad och hjälplös, hur ska hon kunna hjälpa andra när hon inte når fram till sin egen dotter. Hon vet inte ens var hon är. Eller vad hon gör, och hon vågar inte fråga.Merethe Lindström visade med Dagar i tystnadens historia att hon är en mästare på att gestalta männi­skor och miljöer där tystnaden hotar att ta över. För den romanen tilldelades hon Nordiska Rådets litteraturpris. [Elib]

Romanen skildrar ett äldre gift par och den tunga tystnad som fyller deras liv och samliv. Med en oerhörd känsla för det till synes enkla och betydelselösa i tillvaron, avtäcker Merethe Lindström de stora hemligheter som äktenskapet vilar så tungt på. Mannen, Simon, tiger om nazisternas förföljelse av hans familj när han var barn, hans hustru Eva om ett oönskat barn hon lämnade bort för adoption när hon var en ung kvinna. För en tid hjälper Marija, en lettisk kvinna, makarna att stå ut med tystnaden. När hon plötsligt försvinner måste de hjälpa sig själva.»ett mästerverk« (Dagbladet)»ett av höstens bästa romaner. Med en lågmäld, elegant och precis prosa skriver hon fram ett vardagsdrama som kryper in under huden på läsaren.« (Dagsavisen)»Vemodet, ångesten över en tystnad som vi inte tycks komma ifrån, har fått sin slutgiltiga formulering.« (Jan Arnald i Dagens Nyheter)»Intensivt spännande på ett lågmält sätt. Jag är helt fast.« (Anna Tullberg, Sveriges Radio) [Elib]

Ur vinterarkivet är Merethe Lindströms allra mest personliga roman. Hon skildrar ett stilla författar­liv på landet utanför Oslo med barn och maken Mats. Det blir en berättelse om en stor, stor kärlek till en bipolär man. Och om en barndom med en far som inte heller var tillräckligt rustad för till­varon. Men det är framför allt en berättelse om en orubblig lojalitet. »Du säger att det är en vana, att leva, att vara vid liv, och att du, som andra, tycker det är svårt att bryta. Du föreställer dig att det kommer att betyda obehag, oro, som det gör att bryta vanor. Som att sluta röka, säger du. Eller kanske är det jag som säger det, detta om att röka. Ditt ansikte, trött, gammalt, säger ingenting längre, det bor en mycket äldre människa i dig, en inneboende, en som vandrar omkring och sliter i dina drag, drar i dem, en parasit som tuggar och smälter din mat och inte låter dig behålla tillräckligt mycket näring, girigt slänger åt dig rester, tar mer och mer plats tills du bara bor i en bortglömd del av dig själv, en liten skrubb, ett skjul där ingen kan stanna.« [Elib]