"Jag ville glömma den flickan. Glömma henne på riktigt, det vill säga, sluta längta efter att skriva om henne. Sluta tänka att jag borde skriva om henne, hennes längtan, hennes galenskap, hennes dumhet och högmod, hennes hunger och hennes blod som sinade. Jag lyckades aldrig." I En flickas memoarer söker Annie Ernaux sig tillbaka till sommaren 1958, då hon var kolloledare i Normandie. Hon återvänder till sin första natt med en man. För honom betyder natten ingenting, för henne alldeles för mycket. I akten lämnade hon kvar sin egen vilja och nu känner hon sig plötsligt som en slav utan ägare. 60 år senare inser hon att hon kan sudda ut åren som gått för att undersöka den unga kvinna hon en gång var. Genom att skriva En flickas memoarer, som tar henne tillbaka till de outplånliga minnena från den sommaren, hittar Ernaux ursprunget till hela hennes skrivande liv. Ett ursprung som är levande, våldsamt och smärtsamt och byggt på skam, våld och svek.

Romanerna Min far och Kvinnan handlar om författarens föräldrar och de erfarenheter som formade dem och hennes själv. Annie Ernaux far dog exakt två månader efter att hon tagit lärarexamen. I Min far närmar hon sig fadern - denna outbildade, hårt arbetande, känslokalla man - och den skam han bar med sig sedan barndomens fattigdom och utsatthet, i ett Frankrike som känns oerhört avlägset, men som faktiskt bara ligger två generationer bort. Kvinnan är en gripande uppgörelse med mödrar och döttrar, ungdom och åldrande, drömmar och verklighet. När författarens mor dör i alzheimers påbörjar hon en resa bakåt i tiden och för att försöka fånga den riktiga kvinnan, hon som existerade oberoende av dottern.

Åren är en berättelse om tiden mellan 1941 och 2006, från författaren Annie Ernaux uppväxt i en arbetarklassfamilj i Normandie, via katolsk privatskola, till tiden som lärare i litteratur i Paris, förortslivet, de två sönerna och slutligen skilsmässan. Men det är inte en genomsnittlig självbiografi, utan ett slags egensinnigt kollektivt minne. Ernaux uppfinner en ny stil som är subjektiv och opersonlig, privat och allmän, och en ny genre - den kollektiva självbiografin - för att på så sätt fånga tidens gång. Ernaux behandlar teman som den katolska prydhetens kollaps, sekulariseringens framfart, p-pillret, abortfriheten och kvinnans frigörelse. Ett annat viktigt tema är hur vi lämnat skammen bakom oss och gått in i ett allt extremare konsumtionssamhälle. Vi kan läsa Annie Ernaux oslagbart träffsäkra essä över samtiden, efterkrigstidens Europa, närmast som ett lackmuspapper över var vi befinner oss idag: i en tid av klasskillnader, populism, sönderfallande landsbygd och alienering. Åren har jämförts med Marcel Prousts stora minnesarbete På spaning efter den tid som flytt, men ur ett folkligt, kvinnligt och samtida perspektiv.

1963, när Annie Ernaux är 23 år och utan stadig förbindelse, inser hon att hon är gravid. Hon fylls av skam eftersom hon förstår att hennes graviditet kommer att brännmärka hennes familj och försvåra hennes egna studiemöjligheter. Hon beslutar sig för att ta bort barnet. Den här berättelsen om ett trauma som författaren aldrig kunnat komma över är skriven fyrtio år senare. I Frankrike var abort förbjudet vid den här tidpunkten och hon försöker på egen hand och förgäves att utföra aborten med hjälp av en sticknål. I sin desperation hittar hon en illegal abortutförare och hamnar till slut på akuten där hon är nära att dö. I Omständigheter utforskar Ernaux sina minnen och dagböcker från den tiden och skriver fram en glasklar och osentimental bild av vad som hände och på sätt och vis får omständigheten en mening. Trots att händelsen som boken kretsar kring är placerad nästan 60 år bakåt i tiden känns dess tema dessvärre mer aktuellt än på länge när fler länder skriver om och stramar åt sin abortlagstiftning.Omständigheter gavs ut i Frankrike 2000. Filmatiseringen av boken vann Guldlejonet i Venedig 2021 och filmen distribueras i Sverige våren 2022.

In her spare, stark style, Annie Ernaux's SIMPLE PASSION documents the desires and indignities of a human heart ensnared in an all-consuming passion. Blurring the line between fact and fiction, an unnamed narrator attempts to plot the emotional and physical course of her two-year relationship with a married foreigner where every word, event, and person either provides a connection with her beloved or is subject to her cold indifference. With courage and exactitude, she seeks the truth behind an existence lived entirely for someone else, and, in the pieces of its aftermath, she is able to find it.

I samband med utgivningen av Åren publicerar Norstedts två av Annie Ernaux tidiga böcker i en klassikerutgåva. Dessa två texter om författarens föräldrar ger en förhistoria till den tid som beskrivs i Åren, författarens egen livsteckning. Annie Ernaux far dog exakt två månader efter att hon tagit lärarexamen. I Min far närmar hon sig fadern - denna outbildade, hårt arbetande, känslokalla man - och den skam han bar med sig sedan barndomens fattigdom och utsatthet, i ett Frankrike som känns oerhört avlägset, men som faktiskt bara ligger två generationer bort. Kvinnan är en gripande uppgörelse med mödrar och döttrar, ungdom och åldrande, drömmar och verklighet. När författarens mor dör i alzheimers påbörjar hon en resa bakåt i tiden och för att försöka fånga den riktiga kvinnan, hon som existerade oberoende av dottern.

"La photo en noir et blanc d'une petite fille en maillot de bain foncé, sur une plage de galets. En fond, des falaises. Elle est assise sur un rocher plat, ses jambes robustes étendues bien droites devant elle, les bras en appui sur le rocher, les yeux fermés, la tête légèrement penchée, souriant. Une épaisse natte brune ramenée par-devant, l'autre laissée dans le dos. Tout révèle le désir de poser comme les stars dans Cinémonde ou la publicité d'Ambre Solaire, d'échapper à son corps humiliant et sans importance de petite fille. Au dos: août 1949, Sotteville-sur-Mer. "Au travers de photos et de souvenirs laissés par les événements, les mots et les choses, Annie Ernaux nous fait ressentir le passage des années, de l'après-guerre à aujourd'hui. En même temps, elle inscrit l'existence dans une forme nouvelle d'autobiographie, impersonnelle et collective.

"The black and white photo of a girl in a dark swimsuit on a pebble beach, at the base of the cliffs. She is sitting on a flat rock, her strong legs extended straight in front of her, arms supporting her on the rock, eyes closed, head slightly bowed, smiling. The photo reveals all her desire to pose like stars in Cinemonde or advertising of Amber Solaire and escape the humiliating body of an unimportant girl. On the back: August 1949 Sotteville-sur-Mer. " Through photos and memorabilia left by events, words and things, Annie Ernaux makes us feel the passage of time, from the post-war to today. At the same time, she enters her life in a new form of autobiography, collective and impersonal.