Genom en blandning av essä och bekännelse låter förintelseöverlevaren Jean Améry sina erfarenheter ligga till grund för en filosofisk diskussion om det moraliskt förkastliga i att försonas med det förflutna och vända blicken mot framtiden. Författaren gör istället tvärtom. Han vägrar kompromisslöst att gå vidare, att släppa taget om det förgångna, att acceptera det som hänt.

I november 1969 placerades tvåhundra polsk-judiska flyktingar på Marstrand, för att bo på ön under vinterhalvåret och lära sig svenska. De hade blivit fördrivna från sitt hemland, där de levt i generationer, och började sina nya liv på en kall och ödslig klippö.   Vissa hade överlevt Förintelsen, andra hade vuxit upp efter kriget utan att känna till sin judiska bakgrund.

"Det är så mycket jag inte vet om min mamma." Kaj Schuelers mor talade nästan aldrig om sin uppväxt, och när hon dog påbörjade han en upptäcktsresa in i hennes förflutna. Ruth Herz föddes av judiska föräldrar i tyska Bingen och kom till Sverige i januari 1939, en månad före sin 16-årsdag. Tillsammans med en grupp andra judiska ungdomar grundade hon en kibbutz på Hälsinggården i Dalarna. Kvar i Tyskland fanns hennes föräldrar, vars tillvaro blev alltmer kringskuren på grund av förföljelse och förtryck. Samtidigt som Ruth levde i en judisk gemenskap med drömmar om att utvandra till Palestina, Hemlandet, blev hennes föräldrars liv allt svårare, till den dag då de deporterades från sitt hem. Spåren efter dem slutar i polska Piaski. Troligen dödades de på plats eller i något av nazisternas närliggande läger. Ruth återförenades aldrig med sina föräldrar, och den familjehistoria som den unge Kaj skulle ha velat lyssna till ekade av tystnad. Kaj Schueler skriver personligt och drabbande om en familj som slets itu.

Under tio år, 1935 1944, förde den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian en dagbok som när den slutligen publicerades i Rumänien 1996 föranledde en livlig debatt om landets antisemitism och roll under andra världskriget.

Auschwitz, själva symbolen för nazisternas dödsmaskineri, befriades den 27 januari 1945. Men Förintelsen slutade inte där. Den gick i arv och sipprade in i blodomloppet hos Förintelsens barn. Det här är en bok om det tunga arvet, om känslan att finnas till istället för alla de som slutade sina liv i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå. Vem kan leva upp till det? Men det är också en berättelse om författarens föräldrar, som möts igen efter kriget, i Norrköping. Om deras strävan att i skuggan av de döda, bygga ett nytt liv i det svenska folkhemmet. Den handlar också om att ha en historia i två världar, den judiska och den andra stora världen.

I den lilla transsylvanska staden finns det två av allt. Två floder, två huvudgator, två begravningsplatser, och två vänner som springer fortare än alla andra. Eli springer för att kunna komma undan vampyrerna som hans bror berättat om, och Luli springer ikapp med Eli. Varje dag ger Eli hela sin matsäck till Luli, för hos henne är det fattigt och det finns ingen som gör smörgåsar åt henne.Eli och Luli är jämt tillsammans, ända till den dag när Luli och hennes syster måste resa till Amerika. Deras pappa är redan där för att söka efter ett bättre liv åt dem. Luli lovar att skriva men det kommer inget brev. Istället kommer kriget, andra världskriget. Och tiderna blir svårare och farligare, särskilt för alla som är judar. Och det är Eli och hans familj.En stark berättelse med mycket värme om två barns livsavgörande vänskap i en svår tid.

En sann historia som tar sin utgångspunkt i en resväska. Den tillhörde flickan Hana som bodde med sin familj i Tjeckoslovakien. När tyskarna ockuperade landet blev först föräldrarna arresterade och bortförda, sedan blev barnen beordrade att bege sig till Trebic för vidare transport. Hana packade sin väska.

Tänk om århundradets stöld ägde rum i ett nazistiskt koncentrationsläger? Francisco Boix, en spansk pressfotograf och kommunist, flyr till Frankrike efter det spanska inbördeskriget. När Hitlertyskland 1940 ockuperar Frankrike överlämnas han till de tyska nazisterna som skickar honom till Mauthausen. Där smider han en livsfarlig plan för att låta världen få veta sanningen.

En samlingsvolym, bestående av Tulpanpojken (2017) och Spionen i äppelträdet (2018). Christina Wahldén har skrivit om vår, och Europas historia. Förlagd till mitten av 1940-talet, men skrämmande aktuell i dag.

Den judiska flickan Hanna Mendel vet att hon i framtiden ska bli en berömd konsertpianist. Men hon har aldrig kunnat förbereda sig på det som faktiskt sedan sker. Hannas hemkvarter förvandlas till ett getto och familjen transporteras till Auschwitz-Birkenau. Här spelar hon piano för en publik som egentligen vill se henne död.